Emilen och Liamkid!

Japps då var det en ny vecka igen då och nu är det bara denna och nästa vecka sen så är det sommarlov och det betyder inga klockor ringer mer, inte ens väckar klockan. Om det inte är nå alldels speciellt då förstårs.

Gårdagen vet jag inte vart den tog vägen, vips den var bara borta och det känns liksom som vart var jag då, vad gjorde man o.s.v och tänk att jag vet inte så jag tror faktiskt inte jag gjorde nå speciellt. Var faktiskt inte så där jätte pigg heller och jag tyckte grabbarna bus kunde leka lite så Liam åkte upp till Emil till hans familj och det gick så bra så han blev kvar tills i dag, men i dag är han dålig Liam eller jag redan i natt fläckvis vad jag förstod hög feber ligger på 39-40 grader och förkyld och slemhosta som bara den, men i morgon skall han till doktorn i varje fall. För han har varit sjuk i en vecka nu snart, så det är väl hög tid gå väg med honom då. För han sover dåligt, lika nu också. Så det kan ju vara tryck åt öronen också. Så vi får höra hur det går i mörra då, han blir med sin bonusfamilj då i två dagar p.g.a en massa möten som jag måste gå på och det fungerar inte speciellt bra med barnomsorg och sjuka barn inte. Ja ja nej men det löser väl sej!!

Så i dag har vi bara varit inne typ, var ute en vända vid lunch tid jag och Emil medans Liamkid sov middag. Annars så har vi bara varit inne och mellan slagsmål och hysteriska utbrott och grabbarna lekt bra. . så det svänger fort. Men det är ju så, blir väl lättare sen när dom blir lite äldre. Man trodde det skulle vara tufft med en bebis och en som inte fyllt ett ännu, men hå och hej. Sista året har då varit skit tufft alltså, inbillar mej att det är lättare sen när dom är typ fyra och fem år. Ja vet inte men, jag tror det i varje fall.

Ja nej jag skall ta och gå upp för jag har en Liam som vaknar typ exakt hela tiden och sen jaga på Sanna lite som har nå fotbolls grejs i morgon med skolan, man blir ju informerad i mycket god tid före vill jag mena. Ja alltså av Sanna, dom där veckobreven brukar bli typ en vecka försenad. Men det gör inget, det kallas ju för ansvar också!

Marknad!

Japp i dag var vi på marknad jag och kiddsen som var hemma alltså Emma, Oskar, Liam och Sanna. Hoppade på bussen i morse vid kvart i tio och kom inte hem förän klockan var närmare halv fem. Men skoj hade vi fläckvis!!! Skratt ja gösses, har ja haft kabel till telefon så har jag lagt in några niceiga bilder på en karusell jag aldrig tänker åka igen och det är ditt fel Ballo!!! Ha ha... ja gösses! Man visste inte om man skulle skratta eller gråta, jag är så förbannat höjdrädd så det är nå hemskt, dom en da gånger jag inte är det de är när det verkligen gäller och man har lite andra känslor i kroppen då finns inga gränser. Men så där i "normalt" tillstånd, nej nej nej det blir det inge mera inte...
För överigt så hade vi det toppen, hittade väl inte något just vid marknadstånden. Kiddsen hade ju egna pengar annars hade vi inte åkte ner heller. Det kostar ju en del, dom åkte bla karusseller för 450 spänn och då var det sex gånger var, men dom hade varsin peng så dom fick göra som dom ville. Så det blev lite sånt här någon sån här rasta jacka som Sanna och Oskar ville ha, sen son här monster engergi tröja hittade Oskar (DC håller på att försvinna tror ja, ett tag var det bara det) sen lite sånt här marknadsgodis och Emma hitta ballong som tyvär bara höll tills i kväll. Skolavslutningskläder avklarade också, Sanna hittade så fint som hon skall ha och likaså hittade jag åt Oskar också, gillade tröjan där starkt! Såg att det är vi som har han veckan det är avslutning, har brukat göra så den som har barnen den veckan den fixar med avslutningskläder så dom kommer bli så fin så...

Så hela dagen har gått i ett nafs faktiskt och nu kväll igen, blir nog inte långvarig jag heller känns det som och det är bara Sanna och kompis som är vaken av alla kidds. Liam somnade sent typ nyss, men han har sovit middag två gånger också i dag för han somnade även på bussen hem så jag misstänkte nu blir det sent, men två flaskor "lelle" med mellanrum så somnade han gott!

Så nu tänker jag bara slappa lite och drömma om min man, saknar dej så och det var så underbart att träffas i Torsdag och se glädjen i ögonen på pojkarna också! Får åka och hälsa på i omgångar och bara permissonsgången kommit igång blir det också bättre. Man måste ha del mål att se fram emot, annars blir det så långt. Men nu är det ju Juni snart också och när den också gått då är det fan inte långt kvar. Man sitter ju två tredje delar minus häktning så! Älskar dej mitt liv, mitt allt! Du jag och barnen!

Passar på att önska alla en fortsatt trevlig Lördag!

Sköt om er!

Tja ba!!

Hej gott folk!!!

Hjälp vad jag saknar att blogga, bloggen måste ha betyt en massa. Nog för att man inte har skrivit om allt men man har liksom endå fått skriva det man tycker och känner för. Allt skulle jag inte kunna skriva om heller...

Tiden rullar på efter det som hänt! Ja tro det eller ej, föresten fundera inte på det. Detta är bara mina tankar och delar av mitt liv...
Så jävla besviken på mej själv så det finns inte, totalt jävla besviken, hur kunde man? Vad hände? Vart började det? Allt är liksom bara varför, varför, varför och jag kan inte komma på ett endaste svar.

Jag måste endå skriva delar av det här, för det känns som jag måste bara rensa lite och jag har starka planer på att blogga lite efter som i det jag tycker, tänker och orkar allt efter hur jag mår. I bland mer och i bland mindre, funderade på att köra gång en ny blogg. Men näää, detta är ju det jag startade för över ett år sen varför starta en ny. Man kan aldrig få en ny start på livet och "My Destiny" får leva vidare.

Kommentarerna kommer tillsvidare fortfarande att granskas innan publicering därför att detta är min blogg, inte min fiendes blogg och inte min väns blogg heller. Den tillhör mej, men kan just du komentera vänligt så ja, ja då publiceras dom och svar följer.

Som sagt, livet går vidare. Jävligt tufft är det och man känner ständigt det här orkar jag orkar jag, nya främmande saker dyker upp. Krav och saker och ting man skall följa, för mej helt nya saker och det handlar om rädsla för min del och då kommer det där klarar jag det orkar jag det. Jag gillar inte nya saker, man blir osäker och något man kännner med stora bokstäver aldrig och så testar man efter mycket om och men och vips så klarar man det.

Ja ni vet ju vad som hänt det är ingen hemligthet och det pratas om det lite här och lite där och mest överallt vad jag förstår. Men jag hör aldrig något, antar att jag skulle kunna gå förbi varenda människa och ingen skulle säga något eller fråga något (ååå finns det är dom få) Inte förän jag passerat då pratar med han/hon som stod där bredvid i stället. Men det gör inget, jag respekterar det. Ni kommer endå aldrig kunna påverka mitt liv, mina val, mina förändringar och inget annat heller. För det sitter hos mej, åå jag säger det igen. Jag gör endast förändringar för min egen skulle och för min man och våra barn.

Ja jag är dömd återigen för liknade brott och mitt straff fick en annan utgång än vad min man fick som dömdes till fängelse i tio månader och kommer hem mot hösten.
Jag dömdes för alla åtalspunkter, exakt samma åtalspunkter som min man, skillnaden var att jag hade en extra punkt men där rätten avslog den. Min dom blev skyddstillsyn då med övervakning och särskilda föreskrifter och vad dom innebär vet jag inte i dag då jag skall träffa frivården till veckan. En skyddstillsyn är i tre år och man har första året en övervakare. Skulle ja ha dömts till fängelse skulle detta då motsvara sex månader i anstalt. Jag är glad att jag fick denna chans, en chans om förändring, en chans om att ta och få den hjälpen man behöver och det göra jag, det finns massor och detta blir verkligen en spännande resa. Säkert många tårar, skratt, glädje och hat i en blandad kompott! Så det känns som om att allt går i rätt riktigt! Saknaden av min man är enorm likaså för alla våra barn, vi saknar dej så! Tillsammans klarar vi det här, men det är mycket tufft och jag skulle vilja säga så tufft att i bland känner jag faktiskt hjälp klarar man det här. Men hela tiden tar man sej över ett nytt hinder och jag känner så länge man inte gett upp har man inte förlorat heller!

Kommentarer!

Känns super konstigt att inte blogga som man gjorde förut och det känns som om att det lär få vänta ett tag också.

Kommentarer kommer det med jämna mellan rum och många av dom stannar där dom är, alltså dom publiceras aldrig. Eftersom det är bara hot i dom också! Men det kanske inte är kriminellt att hota och ha sej och anklaga folk! Här i byn så går det ju vara kriminell av den lite finare sorten. Hmmm... roligt folk!!

Annars kan jag ju säga att sköter man kommentarerna snygtt så, ja då kommer dom med också. Det gör dom, så det är liksom upp till var och en och jag tar inte åt mej av dessa kommenterarer, eftersom ni somliga sjunkit lägre än vad jag gjort och någonsin kommer att göra.

Nepp, nu är det väl i rätt riktigt i varje fall, trots det som hände. Som jag hade lovat att aldrig mer händer och så hände det trots allt dessa åtta åtalspunkter. Ja vet jag tycker själv att det är förjävligt och bedrövligt och jag finner inget svar på varför det kunde hända efter så många år. Men har det pågått i 23 år så är det väl något man har i tänket så att säga och det går inte bara att radera hur som helst. Men viktigaste är ju att man liksom är åt rätt håll och till skillnad från alla gånger så söker vi nu hjälp för det kriminella tänkande och vad allt det innebär och jag vill även ha en utredning om ADHD också... så som sagt, stegen i rätt riktigt har just börjat från noll igen.

Önskar i vart fall alla underbara människor en trevlig kväll!!!

(kommer så småningom tillbaka)