MY DESTINY!: Stor & Liten

21 mars 2010

Stor & Liten

Var tvungen att knycka en tre bilder på Emil och den stora voven, härliga kort!!!

10 kommentarer:

Anonym21 mars 2010 kl. 19:17
Oj, va stor Minus blivet..
SvaraRadera
Svar
Vilda 7821 mars 2010 kl. 20:41
Ja jag trodde han var äldre än vad han var jag, fin hund och goan unge! <3
SvaraRadera
Svar
Madelene22 mars 2010 kl. 07:09
Liiiiten Vovve! :0P
SvaraRadera
Svar
Vilda 7822 mars 2010 kl. 08:05
Mmmm, kan inte förstå hur han fick namnet Minus bara ha ha, känns liksom som "plus moms" :o) Men en riktigt sötnos!! Åtta månader tror jag han var om jag inte minns fel.
SvaraRadera
Svar
LeMeNo22 mars 2010 kl. 13:17
Oj! Vilken vovve! :-) Fin! Å söta Emil!
SvaraRadera
Svar
Vilda 7822 mars 2010 kl. 14:32
Jupps :o)
SvaraRadera
Svar
Oates25 mars 2010 kl. 12:56
Söte de är, båda två. Är det eran hund?
Läste till höger i infon att du fått missfall nu januari i år. Beklagar :(
SvaraRadera
Svar
Vilda 7825 mars 2010 kl. 13:48
Nää det är inte våran hund det är det inte, ja vi fick en liten ängla pojke då.
SvaraRadera
Svar
junitjej26 mars 2010 kl. 18:21
Vilken skillnad i storlek!!
SvaraRadera
Svar
Vilda 7826 mars 2010 kl. 22:33
ja verkligen :o)
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Linda heter jag 31år och lever tillsammans med mitt livs största kärlek o man Magnus 35 år och våra sex barn födda -97, -99, -01, -02, -07, -08.

Vi är även föräldrar till en liten Ängel Mio han föddes den 26/1 -10 och var då 16 veckor gammal p.g.a att jag har en försvagad livmoder så kunde graviditet inte fortsätta och han fick bli den finnaste ängla pojken våran lilla prins.

Denna blogg handlar om våran familj som bor här i Edsbyn i Hälsingland. Som trotts alla odds bor och lever kvar. Jag och min man har avtjänat långa fängelsestraff. Där jag dömdes till 15 månaders fängelse och min man 28 månaders fängelse. För 52 åtals punkter bl.a grova stölder och grov misshandel.

Denna blogg handlar om livet före anstalt, livet under anstalt och om hur tufft det är att återigen komma på utsidan och bli accepterad av samhället vi lever i. Där många inte glömer vad man en gång gjort. För oss känns det som, en gång dömd alltid dömd.

Här blickar jag tillbaka till uppväxten, om livet på anstalten och livet här och nu. . .

Vi är en familj som försöker klara av livet i ett litet samhälle och bygga upp ett förtroende och finnas här för våra barn. Vi försöker att stå på egna ben med hjälp och stöd från socialtjänsten där vi bl.a har en kontaktperson. Vi har mött många motgångar och många i samhället är emot oss, men vi kämpar på och så längen man inte har gett upp, så har man inte förlorat.

Förlorade vi (?) Gav vi upp (?) Trodde aldrig efter detta straff vi avtjänade, att något sådant skulle hända igen, men det gjorde det. Vi är återigen efter många års kämpan tillbaka i ruta minus ett, vi dömdes i Maj -10 för åtta stycken stölder , där jag dömdes till skydstillsyn med övervakning i kombination av särskilda föreskrifter och min man tio månaders fängelse.

Denna gång till skillnad från föra är att vi kommit till insikt med vårat kriminella tänkande och hjälpen finns och hjälpen tar vi. Denna gång skall vi lyckas!!