MY DESTINY!: 010126

27 januari 2010

010126

Saknaden är enorm våran Ängel!

5 kommentarer:

Anonym28 januari 2010 kl. 00:47
Men det låter hemskt - vad har hänt? Funderar när man läser....
SvaraRadera
Svar
Linda28 januari 2010 kl. 02:43
Tänker på er massor av styrke kramisar.
SvaraRadera
Svar
Vilda 7828 januari 2010 kl. 09:18
anonym: Kommer att blogga om det framöver
Linda: Tack så mycket! <3
SvaraRadera
Svar
Anonym3 februari 2010 kl. 22:07
Hur kan man kalla det för ängla dotter när man gjort abort???????
SvaraRadera
Svar
Vilda 784 februari 2010 kl. 13:32
Ängla dotter???
Du kanske inte kan historiken bakom det eller varit i kontakt och förstå känslan av änglabarn (?)
Så vad förväntar du dej för svar då kan man undra?
Sen verka du vara rätt koko i huvudet som kan uttala sej på det sättet. Kanske finns andra ängla föräldrar som läser detta också.
Fy skämms på dej!
SvaraRadera
Svar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Linda heter jag 31år och lever tillsammans med mitt livs största kärlek o man Magnus 35 år och våra sex barn födda -97, -99, -01, -02, -07, -08.

Vi är även föräldrar till en liten Ängel Mio han föddes den 26/1 -10 och var då 16 veckor gammal p.g.a att jag har en försvagad livmoder så kunde graviditet inte fortsätta och han fick bli den finnaste ängla pojken våran lilla prins.

Denna blogg handlar om våran familj som bor här i Edsbyn i Hälsingland. Som trotts alla odds bor och lever kvar. Jag och min man har avtjänat långa fängelsestraff. Där jag dömdes till 15 månaders fängelse och min man 28 månaders fängelse. För 52 åtals punkter bl.a grova stölder och grov misshandel.

Denna blogg handlar om livet före anstalt, livet under anstalt och om hur tufft det är att återigen komma på utsidan och bli accepterad av samhället vi lever i. Där många inte glömer vad man en gång gjort. För oss känns det som, en gång dömd alltid dömd.

Här blickar jag tillbaka till uppväxten, om livet på anstalten och livet här och nu. . .

Vi är en familj som försöker klara av livet i ett litet samhälle och bygga upp ett förtroende och finnas här för våra barn. Vi försöker att stå på egna ben med hjälp och stöd från socialtjänsten där vi bl.a har en kontaktperson. Vi har mött många motgångar och många i samhället är emot oss, men vi kämpar på och så längen man inte har gett upp, så har man inte förlorat.

Förlorade vi (?) Gav vi upp (?) Trodde aldrig efter detta straff vi avtjänade, att något sådant skulle hända igen, men det gjorde det. Vi är återigen efter många års kämpan tillbaka i ruta minus ett, vi dömdes i Maj -10 för åtta stycken stölder , där jag dömdes till skydstillsyn med övervakning i kombination av särskilda föreskrifter och min man tio månaders fängelse.

Denna gång till skillnad från föra är att vi kommit till insikt med vårat kriminella tänkande och hjälpen finns och hjälpen tar vi. Denna gång skall vi lyckas!!