MY DESTINY!: Ljuga kan man!

17 november 2009

Ljuga kan man!

Visst kan man ljuga, men skulle vilja säga att gör man det så kommer sanningen alltid ikapp för eller senare, det är lite olika hur lång tid det tar bara. Men sanningen vinner alltid för den är starkare!

5 kommentarer:

Anonym17 november 2009 kl. 19:36
ja gör dig av med gubben du är värd någon bättre/lycka till
SvaraRadera
Svar
Anonym17 november 2009 kl. 21:15
Ja har gubben gått bakom ryggen på dej, så är han då inget att hänga upp sig på! Ut med han, vem vill ha en sån som ljuger o donar, nej fy f.a.n, då vore man hellre själv, eller hur?
SvaraRadera
Svar
Vilda 7817 november 2009 kl. 22:07
Tycker inte om när man ljuger och har sej det tillhör ett förgånget kapitel det, lär sej av sina misstank. Ljuga tillhör tonårs livet kanske... men det finns gränser när man är vuxen.

Kanske folk tycker jag yttrar mej i att man har åkt dit för stöld och så här. Men det handlar inte om att ljuga det, det handlar om ett beronde en drog skulle jag vilja kalla det för en spänning som man får kickar av.

Men att springa runt och ljuga och ständigt hitta på saker och inte våga sätta sej ner och prata med berörda personer. Då står man ju inte för vad man sagt om man inte törs det. Lättare dra från det i stället...

Tycker sånt här är trist överlag och med det jag har så är jag väldigt noga och kräver ärlighet för att klara av vardagen och ändras den för snabbt blir mitt liv rörigt. Kan vara en enkel tid som hos tandläkaren flyttas fram så kan dagen vara förstörd. Det är en problematik jag har.

Men tror att varje människa vit eller svart, regigös eller narkom, du eller jag ovavsett vem. Tror dom flesta vill ha ärlighet!
SvaraRadera
Svar
Anonym17 november 2009 kl. 22:16
så himla rätt skrivet Linda kloka ord det är så rätt kram
SvaraRadera
Svar
Vilda 7818 november 2009 kl. 07:59
Tack, jag tror nämligen på det goda. *kram*
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Linda heter jag 31år och lever tillsammans med mitt livs största kärlek o man Magnus 35 år och våra sex barn födda -97, -99, -01, -02, -07, -08.

Vi är även föräldrar till en liten Ängel Mio han föddes den 26/1 -10 och var då 16 veckor gammal p.g.a att jag har en försvagad livmoder så kunde graviditet inte fortsätta och han fick bli den finnaste ängla pojken våran lilla prins.

Denna blogg handlar om våran familj som bor här i Edsbyn i Hälsingland. Som trotts alla odds bor och lever kvar. Jag och min man har avtjänat långa fängelsestraff. Där jag dömdes till 15 månaders fängelse och min man 28 månaders fängelse. För 52 åtals punkter bl.a grova stölder och grov misshandel.

Denna blogg handlar om livet före anstalt, livet under anstalt och om hur tufft det är att återigen komma på utsidan och bli accepterad av samhället vi lever i. Där många inte glömer vad man en gång gjort. För oss känns det som, en gång dömd alltid dömd.

Här blickar jag tillbaka till uppväxten, om livet på anstalten och livet här och nu. . .

Vi är en familj som försöker klara av livet i ett litet samhälle och bygga upp ett förtroende och finnas här för våra barn. Vi försöker att stå på egna ben med hjälp och stöd från socialtjänsten där vi bl.a har en kontaktperson. Vi har mött många motgångar och många i samhället är emot oss, men vi kämpar på och så längen man inte har gett upp, så har man inte förlorat.

Förlorade vi (?) Gav vi upp (?) Trodde aldrig efter detta straff vi avtjänade, att något sådant skulle hända igen, men det gjorde det. Vi är återigen efter många års kämpan tillbaka i ruta minus ett, vi dömdes i Maj -10 för åtta stycken stölder , där jag dömdes till skydstillsyn med övervakning i kombination av särskilda föreskrifter och min man tio månaders fängelse.

Denna gång till skillnad från föra är att vi kommit till insikt med vårat kriminella tänkande och hjälpen finns och hjälpen tar vi. Denna gång skall vi lyckas!!