Ja det våra många ögon som tittade tyckte man när man var i Birsta och handlade till anstaltens egen kiosk, hur normalt är det att man handlar godis och dricka för en tre fyra tusen och cigg för lika mycket också. Som man först skall packa upp och betala och packa i. Sen inte nog med det så var det alltid en personal med, plus två stycken av dom intagna som handlade åt resten av tjejerna.
Det var inte så lätt, för alla ville ha så olika. Ville man ha något handlat från affären fick man skriva på ett kuvär utanpå vad man vill ha och lägga pengar i kuvär. Sen skulle dom två som åkte springa och plocka med allt det där. Sen dessutom pakca upp och stå där med en trave kuvär och betala åt en och en.
Mycket rörigt!!!!
Men samtidigt skönt att komma ut och detta gällde bara för dom som var inne i permissions gången så att säga och sen fått det godkänt via en anhållan eller ett snack med anstalts chefen.
Sen i början har man lite fina minnen av barnen också som var på besök då dom fick skjus upp och fick komma in och vara med, dom hälsade på två gånger i början jätte fint jätte mycket och helt underbart. Få vara med bara dom, men när besökstiden är slut och det är dags för dom att åka hem då är det inte kul längre. Försökte hålla mina tårar borta för deras skulle, men den satt så högt upp att det var så himla nära att gråta. När dom gick första gången minns jag att jag åter igen gick in på mitt enkelrum. För dom tyckte det var kul att handla i våran lilla kiosk och när jag kom in på mitt rum för att plocka ihop bl.a lite saker efter Oskar bl.a eftersom han då bara var nyss fyllda tre år så hade han hämtat in massor, då brast det alltså. Herre gud! Tårarna bara sprutade ut och rann ner på kinden. Jag gick ut orkade inte se leksakerna efter barnen och deras godispapper.
Jag stängde igen dörren och gick ut, tände min cigg och då ser jag barnen åka med sin skjus i bilen nedanför anstalten och fy fan jag glömer det aldrig!!!!
Men tiden gick och jag hade ner barnen två gånger täntke ta ner barnen än sista gång men det är jag glad för att jag inte gjorde, ljustadalen var lugnt i början sen kom det så mycket folk och mycket konstigt folk och det blev överbelägning och folk sov i vardagsrum. Mycket bråk och tjafs än vad det var i början.
Det gäller liksom att hänga med flocken, så länge du var snäll på gänget och höll dej väl och inte sprang och "golade" inför plitarn så gick det bra. Men var du en typ som golade och tittade styggt och kanske sa som en intagen gjorde att du inte gillar "knakare" och var allmänt dum på alla då fick du skylla dej själv, där är det inte så roligt om du är i källaren själv eller när dörrarna till avdelningen är stängd.
Ja visst jag gjorde också som alla andra gjorde jag gav mej på en tjej eller ja man kallade varandra för tjejerna men hon var väl femtio plus som jag gav mej på i källaren när ingen såg och skrämmde upp henne med ord och slag, där resten av gänget tjejor säger att jag var där och där så jag inte skulle få skit och personalen skulle tycka att hon "kryckan" hade hittat på allt. Som när hon fick sova inne på isoleringen för att hon var så rädd för oss, finns nämligen ett isolerings rum där inne, om du behöver för att du kanske gjort något inne på den öppna och väntar transport till en sluten anstalt, som när en tjej hade droger inne.
Så därför tog jag inte ner barnen något mer och sen var jag inne i persmissons gången, när jag hade gjort mina tre månader fick jag min första åtta timmars permisson. Åkte tidigigt på morgonen och strax efter sju och var hemma runt lunch tid hos barnen och sen tillbaka vid sex tiden eftersom man måste vara tillbaka på anstalten senast nio tio tiden. Härligt att komma hem! Men jag visade mej inte så mycket ute, det var bara barnen och jag då.
Sen fortlöpte min permissioner och jag tror jag hade en 24 tim permisson nästa gång eller om det var rent av 72 tim. Jag minns inte rikgtigt...
Men 72 tim var det man han med mest och som varade längst, det är alltså 72 timar och plus resetid. Så det blir ju en hel helg det! Sen inför varje persmisson fick man äta "antabus" trodde dom verkligen att man skulle hem och festa? Detta var tydligen en bedömning av vad man satt för. Jag hade ju mycket alkohol i min bild också.
Helt underbart, för man fick något att se fram emot då, sen började jag då även att träffa darling på mina 72 tim persmissioner, han är ju mitt största kärlek och det har alltid varit vi två även fast vi inte kunnats ses, min darling satt sista tiden hemma med fotboja efter sitt straff på kåken så fick han fotboja som sista anhalt. Så det passade perfekt att vi träffades hemma hos honom. Sen ringde jag honom så ofta jag kunde från anstalten också.
Tiden på slutet gick jätte fort, för man hade ett kort mål att nå ständigt och se fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar