Det är bara jag!

Jag:

Är så jävla stressad så det går inte i ord att beskriva, endå är det inget jag skulle behöva stressa för heller. Bara det att den där skiten sitter i mej. Är så mycket som skulle behövas ordnas så jag har totalt tappat det. Kan inte utföra dom enkla sakerna jag kunde för och jag tappar det viktiga som jag skulle komma ihåg. Att inte kunna slutföra det man påbörjat, tappar koncentrationen. Känns bara som om man tar sekund för sekund. Tänker helst inte på morgon dagen, eftersom man vet aldrig vad som väntas där! Om jag endå kunde bli av med den här stressen, slippa känna som att hjärtat slutar att slå, slippa känna att all luft försvinner å man letar efter andan och slippa känna att skallen åker som bergodalbana, tankar som bara far runt....

Humöret är okontollerbart, växlar mellan glad, ledsen och arg. Även i ett läge som man inte känner en endaste känsla. Det är jobbigt att man inte kan styra över det, som på några få sekunder vändas om till att vara överlycklig och glad till tre sekunder senare så händer det: Fan skulle jag ha sönder den saken för! Å bara för att något åkte i golv så behöver inte resten göra det. Att agera så tufft och iskallt men det är min mur för ingen skall riva sönder det för att komma åt ett hjärta som gråter.....

Socialfobi, ja det lutar även åt det. Man kanske inte kan tro det. Har väldigt svårt att se det själv, bara som hon berättat. Men kampen om att gå på ica, gå till dagis, in på apoteket det är en seger varje gång. Att åka som till sjukhuset som sist med Liam det är känslor före som heter duga, skit tufft! Men en seger varje gång man gjort det! Hur lustigt det en kan låta! Panik att veta att då skall jag dit och dit och dit, saker flyttas fram p.g.a att jag får rena rama cirkusen i huvudet. För jag vet inte om jag kommer i rätt tid, jag vet inte vad jag skall säga, jag vet inte vad jag skall svara, tänk om jag glömer allt. Hemma är man trygg!

Att ständigt inte klara av en massa uppgifter. Man kan inte ens börja det blir inte av, eller också så bryter man det mitt i för att det går inte längre. Att kunna titta på tv längre en fem minuter utan att känna att man måste göra något, tanken att höra talas om en en bok gör mej spyfärdig! Att kunna lysna klart och inte avbryta någon efter halva vägen, jag vill inte men det blir så.

Att kunna fastna i visa saker och man blir så beroende direkt, jag kan bara inte låta bli. Kankse därför jag faller i elände! Kanske därför jag suttit på anstalt. Jag kan inte hantera alkohol, mitt humör blir tio resor värre och det slutar alltid i en något strul, jag kan inte säga nej till mej själv och annat. Jag har lyckats ta mej ur visa fällor, men denna gång sitter jag fast. Hur kan det få styra! Konsekvenser som alltid får leva kvar i mej, jag kan aldrig glöma jag satt på kåken, mina ärr på min kropp påminner mej om en massa äventyr och minnen i mitt liv. Mina ärr som påminner mej om hur jag vill få ett stopp jag ville att ett slut se mej, hör mej, sluta. Dom ärren kan jag kan inte heller tvätta bort. Tyvär jag är en beroende människa...

Viss problematik av det här har jag haft under alla år och visa saker har tillkommit. Visa saker det är bara jag helt enkelt, inget mer än så. Men man skulle gärna vilja ha en utredning, för sitta och söka själv på varför man är som man är leder bara till en massa. Så jag hoppas i varje fall på en utredning, så kanske både jag själv och andra kan se att ja men det är ju p.g.a det här!

Hoppas i varje fall på en lösning, för det är ju bara jag!