ACCEPTERANDE

Jag har lärt mej, att du och jag är lyckligast med varandra när vi kan upprätthålla en känsla av avskildhet från varandra och förmåga att acceptera denna avskildhet. En känsla av avskildhet betyder, att du och jag är två unika och osammanhängande personer. Du har dina egna känslor, attityder och värderingar och jag har mina egna känslor, attityder och värderingar. Vad du har är okej för mej och vad har är okej för dej. Denna känsla av avskildhet betyder också, att vad du är, är först och främst din angelägenhet och vad jär är, är först och främst min angelägenhet. Jag är inte ansvarig för ditt öde och du är inte ansvarig för mitt.
Betyder denna känsla avskildhet, att var och en av oss går sin egen väg ensam utan att ha något med den andre att göra?
Nej inte alls. Jag skulle fortfarande önska, att du brydde dej om mej och var intresserad av mej och de saker som händer mej i mitt liv, precis som jag bryr mej om dej. Men upprätthåll denna känsla av avskildhet. Jag kan inte låta min omsorg om dej ta sej sådana uttryck att jag tvingar dej att bli vad jag vill att du skall bli, inte heller kan jag tillåta dej att tvinga mej att bli den gestalt du önskar att jag skall vara.
Om jag verkligen bryr mej om dej och tycker om dej som där är, så låter jag dej vara kapten på ditt eget skepp och själv välja riktning. Om du ärligt tycker om den som jag är, kommer du likaledes att låta mej styra mitt eget liv.
Jag kommer inte alltid att tycka om vad du ibland gör eller säger. När detta händer vill jag inte få dej att ändra dej och jag skulle uppskatta om du inte försökte få mej att andra mej. Men jag vill visa dej att jag tycker om dej genom att låta dej veta hur jag känner mej när jag är upprörd över dej. Hur vida du beslutar att ändra på det du sade eller gjorde, som svar på min oro, får du bestämma över, inte jag. Jag skulle sätte värde på om du visade din uppskattning för mej genom att dela med dej av dina känslor när jag gör något som irriterar dej. Men låt mej bestämma om jag vill förändra vad jag gör.