MY DESTINY!: Vilken tur man var uppe!

14 maj 2009

Vilken tur man var uppe!

Ja fy fan måste jag säga, vilken tur man var uppe! Här la vi Emil och jag tänkte då går jag upp och fixar och lägger in en del tvätt. Emil var arg när vi la honom låg och sparkade mot väggen så jag tänkte inte så mycket på ljudet.
Men vem kommer och tar mej på benet när jag står framför Oskars gaderob, om inte Emil själv. Så vilken himla tur jag var uppe! För dörren ut till trappen var nämligen öppen.
Så nu blir det grind!

Sen är han en liten Emil som lyckas med det mesta. Blir som Emil i Lönneberga haspa både på insida och utsida!

2 kommentarer:

Madelene14 maj 2009 kl. 22:11
He he! :0)
SvaraRadera
Svar
Vilda 7814 maj 2009 kl. 23:30
EN liten satunge! :O) Men mycket gooo å våran blonda lilla kille med sina ljusblåa ögon!
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Linda heter jag 31år och lever tillsammans med mitt livs största kärlek o man Magnus 35 år och våra sex barn födda -97, -99, -01, -02, -07, -08.

Vi är även föräldrar till en liten Ängel Mio han föddes den 26/1 -10 och var då 16 veckor gammal p.g.a att jag har en försvagad livmoder så kunde graviditet inte fortsätta och han fick bli den finnaste ängla pojken våran lilla prins.

Denna blogg handlar om våran familj som bor här i Edsbyn i Hälsingland. Som trotts alla odds bor och lever kvar. Jag och min man har avtjänat långa fängelsestraff. Där jag dömdes till 15 månaders fängelse och min man 28 månaders fängelse. För 52 åtals punkter bl.a grova stölder och grov misshandel.

Denna blogg handlar om livet före anstalt, livet under anstalt och om hur tufft det är att återigen komma på utsidan och bli accepterad av samhället vi lever i. Där många inte glömer vad man en gång gjort. För oss känns det som, en gång dömd alltid dömd.

Här blickar jag tillbaka till uppväxten, om livet på anstalten och livet här och nu. . .

Vi är en familj som försöker klara av livet i ett litet samhälle och bygga upp ett förtroende och finnas här för våra barn. Vi försöker att stå på egna ben med hjälp och stöd från socialtjänsten där vi bl.a har en kontaktperson. Vi har mött många motgångar och många i samhället är emot oss, men vi kämpar på och så längen man inte har gett upp, så har man inte förlorat.

Förlorade vi (?) Gav vi upp (?) Trodde aldrig efter detta straff vi avtjänade, att något sådant skulle hända igen, men det gjorde det. Vi är återigen efter många års kämpan tillbaka i ruta minus ett, vi dömdes i Maj -10 för åtta stycken stölder , där jag dömdes till skydstillsyn med övervakning i kombination av särskilda föreskrifter och min man tio månaders fängelse.

Denna gång till skillnad från föra är att vi kommit till insikt med vårat kriminella tänkande och hjälpen finns och hjälpen tar vi. Denna gång skall vi lyckas!!