MY DESTINY!: Utan ord!

03 november 2009

Utan ord!

Tänker göra en paus i bloggens värld, vet inte riktigt när jag återkommer!

Men det blir när jag är redo igen!

4 kommentarer:

Anonym3 november 2009 kl. 17:01
Ett mycket moget beslut
SvaraRadera
Svar
Anonym3 november 2009 kl. 20:48
Vilket bra beslut Linda! Det du ska ägna all din tid åt är att koncentrera dig på att få hjälp, så du kan bli den trygga mamma som dina små behöver. En mamma som ger dom det bästa man kan, visa hur man som vuxen löser konflikter, tar avstånd från okvädesord,våld och hämd.
Tänk på hur du vill att dina egna barn en dag ska lösa konflikter och bråk!
Ta hand om dig, och jag hoppas och tror att om du nu får rätt sorts hjälp kan du när du mår bättre ta hand om de dina på ett mycket bättre sätt..:o)
/Me
SvaraRadera
Svar
emma5 november 2009 kl. 16:09
inget jag kommer i håg när va d
SvaraRadera
Svar
Vilda 785 november 2009 kl. 21:56
30/10 rubrik "saknaden" där har du kommenterat i varje fall för man kommer då till din sida så.... undra mest vad du menade med det?
SvaraRadera
Svar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Linda heter jag 31år och lever tillsammans med mitt livs största kärlek o man Magnus 35 år och våra sex barn födda -97, -99, -01, -02, -07, -08.

Vi är även föräldrar till en liten Ängel Mio han föddes den 26/1 -10 och var då 16 veckor gammal p.g.a att jag har en försvagad livmoder så kunde graviditet inte fortsätta och han fick bli den finnaste ängla pojken våran lilla prins.

Denna blogg handlar om våran familj som bor här i Edsbyn i Hälsingland. Som trotts alla odds bor och lever kvar. Jag och min man har avtjänat långa fängelsestraff. Där jag dömdes till 15 månaders fängelse och min man 28 månaders fängelse. För 52 åtals punkter bl.a grova stölder och grov misshandel.

Denna blogg handlar om livet före anstalt, livet under anstalt och om hur tufft det är att återigen komma på utsidan och bli accepterad av samhället vi lever i. Där många inte glömer vad man en gång gjort. För oss känns det som, en gång dömd alltid dömd.

Här blickar jag tillbaka till uppväxten, om livet på anstalten och livet här och nu. . .

Vi är en familj som försöker klara av livet i ett litet samhälle och bygga upp ett förtroende och finnas här för våra barn. Vi försöker att stå på egna ben med hjälp och stöd från socialtjänsten där vi bl.a har en kontaktperson. Vi har mött många motgångar och många i samhället är emot oss, men vi kämpar på och så längen man inte har gett upp, så har man inte förlorat.

Förlorade vi (?) Gav vi upp (?) Trodde aldrig efter detta straff vi avtjänade, att något sådant skulle hända igen, men det gjorde det. Vi är återigen efter många års kämpan tillbaka i ruta minus ett, vi dömdes i Maj -10 för åtta stycken stölder , där jag dömdes till skydstillsyn med övervakning i kombination av särskilda föreskrifter och min man tio månaders fängelse.

Denna gång till skillnad från föra är att vi kommit till insikt med vårat kriminella tänkande och hjälpen finns och hjälpen tar vi. Denna gång skall vi lyckas!!