MY DESTINY!: Änglavakt!!!

07 juli 2009

Änglavakt!!!

Gud så rädd man blir!!! Darling ringde och berättade att dom väntar på bilbärgaren. FY! Tankarna bara snurrade! Vad har hänt???
Dom kom väl och åkte som man gör en 90-100km/h och så slår hjulen/hjulet tvärnit och det lär ju känns otäckt i den hasigheten. Dom hade lika gärna kunnat åkt av vägen, eller mot möte eller voltat. Men tack och lov så finns det änglar!
Men Emil var så rädd så han bara grät och skrek! Stackars liten vän!

Så nu väntar jag hem dom med bilbägaren!!!!

Detta fick mej på andra tankar, vad livet är skört alltså.

Va rädda om varandra där ute!

2 kommentarer:

Madelene7 juli 2009 kl. 16:40
Usch! Vem åkte dom med?
SvaraRadera
Svar
Vilda 787 juli 2009 kl. 19:22
Med farmor, fy blev så rädd när mange ringde. Emil hade snurrat i stolen och tippat och livrädd gå nära bilen igen. Liten vän!
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Linda heter jag 31år och lever tillsammans med mitt livs största kärlek o man Magnus 35 år och våra sex barn födda -97, -99, -01, -02, -07, -08.

Vi är även föräldrar till en liten Ängel Mio han föddes den 26/1 -10 och var då 16 veckor gammal p.g.a att jag har en försvagad livmoder så kunde graviditet inte fortsätta och han fick bli den finnaste ängla pojken våran lilla prins.

Denna blogg handlar om våran familj som bor här i Edsbyn i Hälsingland. Som trotts alla odds bor och lever kvar. Jag och min man har avtjänat långa fängelsestraff. Där jag dömdes till 15 månaders fängelse och min man 28 månaders fängelse. För 52 åtals punkter bl.a grova stölder och grov misshandel.

Denna blogg handlar om livet före anstalt, livet under anstalt och om hur tufft det är att återigen komma på utsidan och bli accepterad av samhället vi lever i. Där många inte glömer vad man en gång gjort. För oss känns det som, en gång dömd alltid dömd.

Här blickar jag tillbaka till uppväxten, om livet på anstalten och livet här och nu. . .

Vi är en familj som försöker klara av livet i ett litet samhälle och bygga upp ett förtroende och finnas här för våra barn. Vi försöker att stå på egna ben med hjälp och stöd från socialtjänsten där vi bl.a har en kontaktperson. Vi har mött många motgångar och många i samhället är emot oss, men vi kämpar på och så längen man inte har gett upp, så har man inte förlorat.

Förlorade vi (?) Gav vi upp (?) Trodde aldrig efter detta straff vi avtjänade, att något sådant skulle hända igen, men det gjorde det. Vi är återigen efter många års kämpan tillbaka i ruta minus ett, vi dömdes i Maj -10 för åtta stycken stölder , där jag dömdes till skydstillsyn med övervakning i kombination av särskilda föreskrifter och min man tio månaders fängelse.

Denna gång till skillnad från föra är att vi kommit till insikt med vårat kriminella tänkande och hjälpen finns och hjälpen tar vi. Denna gång skall vi lyckas!!